Archive for 13 January, 2008

Söndagen den 13:e Januari, dagen som varit fetmarkerad under en månads tid och som sakta men säkert kommit allt närmare. Idag är det den dagen. Och som jag har längtat och fasat inför denna dagen. För övriga i det här jantelandet så är det bara ännu en söndag i mängden men för mig är denna dagen speciell. Idag är nämligen min sista semesterdag och imorgon så bär det av tillbaka till arbetet igen. Efter en månads ledighet så har man börjat längta efter att få komma igång igen, att få återse kollegorna och återigen få testa sina gränser såväl psykiskt som fysiskt. Samtidigt så är det dagen man fasat en aning för. Det är slut på glidandet och softandet hemma i soffan och dags att bege sig tillbaka till en ort som blivit ens andra hem. Trots att jag redan spenderat ett halvår där så känner jag mig inte riktigt hemma. Inte för att jag är den där sociala typen som gör allt för att inte vara ensam, det är bara det att man ibland saknar det man har hemma. Möjligheten att kunna sätta sig i lugn och ro i sin egna soffa, lira lite xbox om man känner för det eller ta på sig själv lite om man känner för det. Dessutom så är jag ingen direkt fantast av dialekten som alla snackar där. Visst, den har sin charm på visa tjejer men ibland så känner man att man skulle kunna döda för att höra en tös snacka lite skånska. Danne Stråheds låt – när en flicka talar skånska, beskriver mina känslor för “hemspråket” rätt så bra.

När en flicka talar skånska, ett språk som jag förstår
då känns det lite extra hur mitt hjärta slår
Stockholmskan e vacker, Göteborgskan har sin charm
men när en flicka talar skånska
e de nåt som gör mig så varm.

Inte nog med att man omges av folk som har svårt för ens dialekt och uttal, dödstöten kom under julhelgen när hela familjen med glädje upplyste en om att man inte längre hade den skånska dialekten. Det kanske låter superlöjligt, och vid närmare eftertanke så är det sjukt patetiskt, men det känns lite som att man förlorat en del av sig själv genom att vara iväg från “nationen” så länge. Folk har nu för tiden en tendens att fråga (i all välmening) vad man tänker göra i framtiden, var man tänker slå sig ner då de flesta verkar tycka att det kanske är dags att slå rot nånstans. Varje gång så svarar jag att det är hem till Skåne som gäller men att jag inte vet med säkerhet då flera olika faktorer styr. Faktum är verkligen att jag inte har en blekaste aning om vad jag egentligen vill göra. Vill jag bo kvar där jag bor nu? Vill jag återigen bryta upp och flytta till en ny stad och börja om pånytt? Vad vill jag egentligen jobba med när jag blir “vuxen”? Nu på den senaste tiden så har dessa tankarna dykt upp allt mer frekvent och varje gång så känner jag hur jag blir mer och mer osäker.

För ett år sedan hade jag möjligtvis tänkt dessa tankarna nån enstaka gång, för två år sedan fanns det inte i mitt huvud. För tre år sedan så hade jag inte ens kunnat se mig själv sitta på nätet och öppna upp mina tankar för omvärlden på detta sättet. Många gånger har man hört att man minsann inte har några känslor och är kall som is. Jovisst kan jag hålla med om det, jag är nog väldigt distansierad till känslor jämnfört med andra människor. Men även en sån isbit som jag kan komma in i filosofiska svackor då man inte orkar stå emot allt emotionellt hamrande från omvärlden. Då står man där, på den yttersta gränsen och vill bara stänga in sig så snabbt som möjligt och bygga upp skyddet igen.

Framtills denna meningen så har jag skrivit 648 ord i denna texten. Ord som kan kännas som om de slungat ut helt random. Och det är nog lite så också, den mänskliga hjärnan är nog fan lite random. Det lilla vettiga som finns där inne dränks under massvis med skit, såsom den sentimentala smörja jag nyss skitit ut. Men vet ni vad? Det känns redan bättre och jag känner mig än mer redo för mina åtagande under det kommande året än vad jag gjorde när jag började skriva på detta inlägget. Än en gång har jag lyckats bygga upp muren. Förhoppningsvis så håller den sig intakt ett bra tag framöver.