men jag har bevisligen begåvats med riktigt bra vänner på äldre dar. Något som man kanske inte kände att man hade när man var ung och dum. Eller jag hade det kanske men märkte det inte på samma sätt. Har kanske med att göra att det alltid var jag som var psykologen, den som var lite klokare och som alltid förstod? Efter gymnasiet och värnplikten så tappade man kontakten med många av dem man umgåtts med under flera år. Inte blev det bättre av att man flyttade 271,2 km hemifrån till en stad där man inte kan uttala R. Jag var grymt utlämnade åt mina sociala skillz som i alla fall då inte var så direkt välutvecklade. Men det gick bra ändå, med lite sköna kommentarer och en streak inför 400 pers så lyckades man knyta lite kontakter (tilläggas ska ju att nollning är bra skit när man inte känner en käft).

Nu befinner man sig ju återigen på ny ort och återigen så har man fått förlita sig på sin charm vilket funkat sådär. Man har lärt känna lite nytt löst folk men det finns uppenbarligen en speciell krets av människor som jag alltid kan gå till (och som alltid kan gå till mig), en grupp av människor som jag lite naivt skulle se som min egna familj. Denna lilla samling av människor träffar jag tyvärr inte allt för ofta men likväl så känner man att man alltid kan vända sig till dem om det skiter sig. Till er vill jag bara rikta ett enormt THX! Alltid skönt att det finns folk som står ut med ens brister.