Så var tiden kommen. Dagen som man gått och pratat om det senaste halvåret men ändå sett som något väldigt långt borta. Men den kom snabbare än kvickt och nu sitter man här på kvällskvisten och känner sig lite smått chockad. Det är egentligen inte förräns nu som jag faktiskt förstår vad som skett och vilket pass stort steg jag egentligen tagit.

Jag påbörjade resan för 1½ år sedan, oviss om framtiden och vad som komma skulle. Nu så här i efterhand så är jag inget annat än glad och stolt över att jag fattade beslutet att hoppa på tåget, även om jag ett par gånger verkligen tvivlade på vad jag höll på med. Jag kan inte direkt heller påstå att det var aproligt hela tiden men det har varit ack så nyttigt. Jag tror bestämt att detta verkligen var något jag behövde för att verkligen känna mig “hel”. Jag har aldrig mått så bra som jag gör nu. Fråga mig egentligen inte varför jag känner så här, för jag kan inte sätta fingret på det. Men något är det som hela tiden får mig att tänka på de kommande utmaningarna när jag är hemma och är ledig. Oftast så är det lite av en hatkärlek när jag sitter där på morgontåget påväg tillbaka.

Samma hatkärlek som gör sig påmind varje iskall kväll ute i skogen eller när man måste stå ute i regnet och drilla. Kanske var det den drivkraften så fick mig att ta nästa steg och påbörja ett nytt kapitel? Måhända så var det anledningen till att några valde alternativa vägar? Det är tråkigt att alla inte valde att följa med, dock så är jag övertygad om att vi alla lär ses inom en snar framtid igen.

Gamla kollegor försvinner och nya tar deras plats. Det är tufft att som ny komma in i ett redan sammansvetsat gäng. Been there, done that. Men förhoppningsvis så kommer det att gå vägen, och än så länge finns det inget som tyder på att det skulle uppstå komplikationer. Hur som helst så kommer helgen gå åt att tänka på svunna tider och det som komma skall. Vi har många ögon på oss, garanterat så finns det människor som vill se oss misslyckas. Dock så är detta ett nöje vi inte kommer att ge dem. Ensamma är vi starka, men tillsammans så är vi oövervinnliga.

Jag kan inte komma på något bättre avslut på det här inlägget än följande klyscha.

Multi vocati sunt, pauci vero electi