arrelius

Det märks att det inte händer så värst mycket i världen då media slänger sig över allt som händer nu för tiden. Allt från roaming till vad Maud Olofsson har i sin garderob. En så kallad nyhet är att var femte rekryt väljer att avsluta sin tjänstgöring och att det till stor del beror på klenare fysik. Man har helt enkelt kommit fram till att dagens ungdomar är betydligt klenare i köttet (och mentalt) än vad kidzen var på t ex 80-talet. Detta kan knappast ses som en nyhet egentligen för någon som varit uppmärksam på utvecklingen i samhället i stort. Medans en större portion av människor diskuterar huruvida det är tv-spelens eller skolans fel att de har blivit på det här viset, så skulle jag vilja presentera min bild på det hela utifrån min verklighet.

Jag har aldrig varit speciellt vältränad av mig, snarare tvärtom och om man tar bort genetik ur diskussionen så har jag kommit fram till två faktorer till varför jag blev fet och slö. Trots att jag växte upp intill en småstad med ett hyfsat rikt föreningsliv så var det fotbollen som låg närmast, ungefär som för vilken annan unge som helst som växte upp i en liten by på min tid. Men precis som allting annat i småbyar så kommer det perioder då det inte finns något spelarunderlag. Dvs att antalet spelare inte fyller upp en hel trupp. Då fryser man verksamheten eller slår ihop med en grannklubb. Så antingen så får man inte spela nått alls eller så måste man resa till en annan träningsanläggning som ligger längre iväg och lära sig en ny miljö. Tappar man, som jag gjorde, intresset där och istället väljer att ställa skorna på hyllan och göra annat ett tag så är det kört. För då kommer vi in på den andra faktorn, nämligen föreningarnas önskan att vinna sin division och kanske t o m fostra den nästa stora talangen. Detta gäller inte bara fotboll utan alla sporter som jag provat på. Jag menar inte att det är av ondo att sträva emot att bli det bästa laget, men problemet är att man ganska snabbt stänger ute vissa personer som just där och då inte ligger uppe på den nivån som krävs för att platsa i ett lag. Istället får man se sig bänkad på matcher och kanske t o m tillsagd att det nog inte är någon idé att man dyker upp på fler träningar den säsongen. I ett samhälle där det finns en uppsjö av andra alternativa saker att hitta på så blir den enkla vägen ut, den som bl a jag valde, att helt enkelt sluta med sporten och göra något annat istället. Vilket kan fungera om man hittar något annat som tänder gnistan. Men för min del så innebar det test a fem olika sporter, varav fyra aldrig fick mig att tända till och den femte var för dyr för mig där och då.

Det jag upplever nu som äldre, och som jag upplevde redan under gymnasietiden är att det är svårt att ta sig tillbaka in i en sport eller för den delen prova på något nytt. Många sporter har en inkörsålder som är bra mycket lägre än var jag befinner mig just nu och där min åldersgrupp antingen inte är representerad eller så är nivån så pass hög att jag inte kan vara med utvecklas. Nu menar jag absolut inte att alla sporter är sådana men när jag har diskuterat detta med människor i min omgivning så har jag fått en viss kvittens på att fler upplever det problemet. En del löser det genom att helt enkelt skita i att hålla på med sport och nöja sig med att gymma och löpspåret. Vilket i sig är bra träning men det är inte för alla. För alla tycker inte att det är roligt att springa längs en skogsstig, precis som att det finns människor som inte ser tjusningen att jaga en gummitrisa på en isplan.

Jag tror att vi kan rädda upp den fysiska standarden hos ungdomar om föreningslivet i ett tidigt stadium fångade upp de individer som riskerar att bli bänknötare och ger dem stöd istället för att enbart fokusera på de fåtalet talanger som finns i laget. Jag är personligen emot tänket “alla ska få vara lucia” men när det gäller landets fysiska status så måste vi alla hjälpas åt för att inte landa in på nivån där det kommer en generation människor som behöver ha permobil när de ska handla på ICA.